Tutthistoria

För kanske en månad var det ständiga bråk och raseriutbrott om tutten. Vad diskussionen än handlade om slutade den alltid med att Andrea stod och stortjöt och vrålade "jag vill gå och soooovaaaaaaa", hon har sedan länge bara haft tutten när hon sover. Då bestämde vi att det nog var dags att försöka sluta med tutten helt. Jag föreslog att vi skulle lämna tutten hos Pippi när vi åkte på höstmarknaden, vilket Andrea, till min stora förvåning, var helt med på. Tuttbråken (låter som ett aftonbladetlöp) lugnade ner sig och vi tänkte att det kanske inte är så bråttom att sluta med den i alla fall, men när vi skulle iväg på höstmarknad var Andrea väldigt noga med att alla tuttarna skulle med och att hon skulle lägga dem i Herr Nilssons säng. Lämnandet gick smidigt och i stort sett har det gått otroligt bra att vara utan den. Fösta kvällen var det en del gråt och separationsångest, men inte alls nån panik som jag var rädd att det skulle bli. Tror nästan att jag och Pelle tyckte att det var lika jobbigt som Andrea, vi fick dåligt samvete och hade lust att gå och stoppa in tutten när hon väl hade somnat... Det gjorde vi såklart inte.

Nu har det nästan gått en vecka och Andrea har inte ens frågat efter tutten på flera dagar. I början sa hon ett par gånger att hon skulle hämta tuttarna nästa gång vi hälsar på Pippi och när vi var på Ica frågade hon om vi kunde köpa nya. Jag fick lite ont i hjärtat men hon blev inte alls ledsen när jag sa nej. Nu känns det såklart väldigt bra att hon har slutat. Enda nackdelen är att hon vill gå upp samma sekund hon vaknar nu, vilket kan va vid fem.... Det kunde hon ju göra förut också men då var det bara att stoppa in pluggen så fick man en extra timme, nu blir det ett herrans liv istället.